Hur hänger skatt och hållbarhet ihop?
Med hållbarhet avses vanligen goda sociala livsbetingelser utan att människans existens och förverkligande i samhället utarmar ekosystemens funktioner. Att de resurser som står till vårt förfogande används på ett sådant sätt att även framtida generationer har en jord att leva av och på. Skatt kommer främst in i hållbarhetsdiskussionen när det ses som priset vi betalar för ett fungerande och tryggt samhälle – att vi med skatten köper oss civilisation.
Det är nog få som har något att invända emot det påståendet, utan åsikterna går vanligen isär kring frågor som nivån på uttaget av skatt och personers vilja eller ovilja att betala densamma. Det som då är ett problem ur ett hållbarhetsperspektiv är skatteundandragande. En företeelse som får anses erodera de gemensamma resurserna som behövs för att i etappmål nå fram till ett hållbart samhälle. Här är det viktigt att göra distinktion mellan legitim och allmänt accepterad skatteplanering och ett skadligt skatteundandragande.
Att dra upp en klar gräns mellan undandragande och planering går inte, utan den gränsen är flytande och tenderar att skifta något i takt med den ekonomiska konjunkturen och den allmänna opinionen. Ett begrepp som torde vara en gränsövergång är artificiell, när ett företag eller individ inte kan motivera sitt handlande på annat sätt än att undvika skatt är nog gränsen mellan planering och undandragande passerad. Invändningen att det till exempel är företagsledningens skyldighet att öka intäkterna, minska kostnaderna – och då även skattekostnaden - för att maximera ägarnas utdelning är, förutom att vara kortsynt, enligt empiriska studier inte rätt väg för att maximera utdelningen. Däremot finns det studier som visar på att företag med vikande eller svagt resultat tenderar att i större utsträckning tillgripa sig av skatteundandragande metoder. Nöden har uppenbarligen inte någon lag, åtminstone inte enligt bolag med knappa resurser.
Bland förklaringsvariablerna kan anges att konsumenter tenderar att straffa företag som undandrar sig skatt och belöna företag som uppfattas som lojala med skattesystemet. Även skatteundandragandets natur tenderar att leda till ökade kostnader då den kräver komplexitet och ger opportunistiska befattningshavare utrymme att agera bortanför aktieägarnas kontroll.
En av flera faktorer som får anses verka för hållbarhet och motverka skatteundandragande är ett väl fungerande beskattningssystem, att det vilar på normer, förtroende och gemensamma åtaganden, vilket kräver att systemet uppfattas som legitimt och rättvist. Här ligger ett stort ansvar på lagstiftaren att lyckas med konststycket att formulera enkel och klar lagtext och att Skatteverket i sitt uppdrag agerar sakligt och opartiskt.
En annan faktor av stor betydelse är transparens vad gäller företags skatter, då det - om inte omintetgör - så i vart fall minskar en av förutsättningarna för skatteundandragande och ger konsumenterna ökad möjlighet att påverka normbildningen i samhället. Ett steg i den riktningen har regeringen redan tagit då det ska införas bestämmelser om skyldighet för företag att i en offentlig särskild rapport redovisa inkomstskatterättslig information om företaget. I vad som kan antas vara ett första steg berörs de största företagen, men som mycket annat kommer nog den informationsskyldigheten med tiden utvidgas till att även gälla ett större antal av företagen, se direktiv 2013/34/EU och Dir. 2021:46 Genomförande av EU-direktiv om offentlig land-för-land-rapportering och några frågor om års- och koncernredovisningar.
Avslutningsvis är det nog inte en förhastad slutsats att skatteundandragande inte underlättar att nå fram till ett hållbart samhälle, även om diskussionen om hur mycket och för vad som skatt tas ut kommer att fortsätta.
